Sitting on da appelsinfärgade soffa i huset som varit vårat hem så länge. Detta har varit en natt av köld och smärta och jag känner att idag kan jag mer än jag nånsin kunnat tidigare relatera till Mys citat ovanför. Kanske behövdes det, en sista natt av orolig sömn, drömmar om för lite brunost på våfflan och längtan efter en värmekudde. Nu känner man det ju av hela hjärtat att det skall bli en fröjd att kliva av bussen och landa de frussna tårna på svensk mark. Det må vara rekordkallt i Svea rike men där har man åtminstone ett hem att värma sig i. Ja he ska bli gött. Men ändå är det med smärtblandad förtjusning jag kommer att lätta mitt sista steg från Bodös hamn om tre timmar. Hade Berit. Hade brunosten. Hade hotellfrukost och hade fjäll. Men när saknaden är som störst kan man ju alltid slå på Skavlan. Blunda och luta sig bak. Smaska på en bit våffla och drömma sig tillbaka till kalla Bodödagar.

god tur hjem!

takk